Att leva med en boxer

När Ebba kom som valp var hon väldigt jobbig. Det var min första hund och hon skulle leka på nätterna (de två första jag sov på golvet med henne), bajsade blodblandat som dessutom sprutlackerade mitt sovrum. Hon pep i flera timmar för att hon kände sig ensam nedanför våran säng då hon skulle börja sova på sin plats. Hon hade vassa valptänder som gjorde avtryck här o var på min kropp. Hon kissade och bassade överallt, sa aldrig till då hon ville ut. Hon sket i mig då vi var ute och hon var lös (för inte ville jag att hon skulle bli en sk. 'rymmarhund', därför fick hon vara lös i mesta möjliga mån), hon sprang fram till andra och ville följa med andra hem. Hon började dra i kopplet då hon var tre månader och det gör hon än, fast bättre har det blivit. Detta gjorde att jag byggde upp en irritation mot henne, sakta men säkert. Hon som skulle komma och vara min bebis var nästan ett monster och jag har gråtit mången tår över henne, att hon inte var som jag förväntat mig. Men tro inte att hon inte var efterlängtad, för det var hon verkligen! Det där med valptiden, att den skulle vara en smekmånad - en sådan har jag och Ebba aldrig haft! Jag har bara fått stressa ihjäl mig över henne, försökt läsa mig till vad man ska ta sig till med en sådan hund som min, sökt råd och tips... Valpkurs kunde vi aldrig gå, ingen allmänlydnad heller just för att det inte fanns någon sådan här.
Angående dra i kopplet så provade jag allt. Först ignorans - då hon var liten och inte så stark att det märktes. Sedan stanna av då hon drog - jag fullföljde aldrig detta. Hon började bli starkare och drog mer och mer - jag fick tipset att köpa helstryp med smal kedja så det skulle 'ta på en gång'. Detta funkade inte ens en gång! Ebba blev bara rädd och jag ryckte bara för att rycka i kopplet. Jag blev mycket mer arg med strypet kändes det som. Då köpte jag ett vanligt skönt halsband som inte ströp utan var komfortabelt. Ebba fortsatte dra. Jag skaffade en klicker, det funkade ibland men då det inte funkade blev jag förbannad och det var ingen bra kombination. Lade klickern på is och bara stannade då hon drog. Nu har jag hållt på så väldigt länge och det har smått börjat ge resultat. Jag kombinerar det med klicker (godis eller leksak) och är aldrig arg numera, inte i samband med klicker eller träning överhuvudtaget.
Jag vet inte vad som gjorde mig arg men jag vet att jag vill ur det och är snart framme.

Jag har kommit fram till att så här är livet med boxer! Jag är snart över ribban och nu ser jag mer fördelarna över att ha en sådan hund; en glad, sprallig vän som förvisso älskar världen men behöver jag någonsin skämmas över att min hund gör utfall mot någon annan hund/människa? NEJ! Jag har världens snällaste hund som aldrig, och då menar jag aldrig, visat några aggressiva tendenser. Inte ens då matte eller husse tog bort tejpen på öronen, inte ens då det gjorde ont har hon visat tänder eller morrat. Enda gången Ebba låter riktigt elak är då hon leker. Men då är hon ju glad :).
Nej, jag älskar min hund över allt annat, även om hon är ett riktigt boxermonster ibland. Jag vet bara att Ebba är en hund som behöver mer träning än andra hundar. Just det här att kunna fungera tillsammans med andra hundar utan att leka med dem. Att inte slita och dra i kopplet för att komma nära andra hundar. Att kunna lyssna på matte eller husse bland störningar.
Vi är på god väg!
Men aldrig mer ska jag använda stryp (var väldigt länge sedan jag la det på hyllan) eller göra Ebba ledsen genom att gorma och skrika då hon drar i kopplet eller skiter i mig.
Jag vet att Ebba tycker om mig och det känns bra. Hennes förtroende för mig är viktigt. Det ska jag aldrig förstöra.

Här är min bekännelse. Jag vet att jag inte är ensam. Jag skäms inte för det här längre då det är bakom mig och Ebba.

/En matte påväg mot förståelse :).